Författare: ingridm

Internationella kvinnodagen 2020, manifestation den 7 mars

Skrivet av ingridm den 9 mars, 2020. Postad i Jämställdhet.

Jämställdhetspolitikens viktigaste delmål är att:” Kvinnor och män ska ha samma möjligheter och villkor i fråga om betalt arbete som ger ekonomisk självständighet livet ut”.
Hur väl rimmar detta med verkligheten?

Vi lever i ett av världens mest jämställda länder men fortfarande har vi inte lika mycket makt att forma varken våra liv eller vårt samhälle. Stora förändringar sker mycket långsamt. Jobb inom sjukvård, skola, barn- och äldreomsorg och tjänstesektor domineras av kvinnor och ofta tvingas de att stå tillbaka när det gäller att få skäliga och jämställda löner. Kvinnodominerande yrken värderas lägre. Fortfarande tjänar en kvinna3900 kronor mindre i månaden än en man och detta motsvarar 46800 per år..

Det ekonomiska gapet mellan kvinnor och män beror inte bara på lägre löner, utan också på att kvinnor inte kan att jobba så mycket som de skulle vilja eller behöver. Hälften av kvinnorna i arbetaryrken jobbar deltid. Varför? En av orsakerna är att det inte finns några möjligheter för dem att gå upp till heltid. En annan är undermålig arbetsmiljö. Låt mig belysa detta med ett exempel från hemtjänsten: 1980 hjälpte en anställd i hemtjänsten 4 personer under ett heltidsdagspass. Den siffran har idag höjts från 4 till närmare 12 personer. Det är en ökning på 300 %. Tänk er samma ökning för till exempel en lärare: att gå från att ha 25 elever i en klass till 75. Idag är 92% av de anställda inom hemtjänstenkvinnor och var fjärde är född utomlands.

Kvinnokroppar slits i förtidoch hälsan är sammanlänkad till klass, kön och ursprung.2 av 3 sjukskrivna är kvinnor och det uppskattas att 25% av sjukfrånvaron hos kvinnor är arbetsrelaterad. Att kvinnor oftare blir sjuka av sina jobb än män är ett jämställdhetsproblem som negativt påverkar både kvinnors hälsa och ekonomi.

Och konsekvenserna av denna ojämlikhet följer med även efter arbetslivets slut. De kvinnor som jobbat i låglöneyrken och under otrygga anställningar får en pension som knappt går att leva på. I genomsnitt får kvinnor 5500 kronormindre i pension än män. Detta är alltså kvinnor som mot sin vilja jobbat deltid, vårdat sjuka, tagit hand om våra barn och kanske själva varit sjukskrivna på grund av den omänskliga arbetsbelastning de utsatts för. Av alla kvinnor som går i pension idag är det drygt hälften som får garantipension.

Pensionssystemet är underfinansierat och måste göras om, vi måste ta hand om de kvinnor som i årtionden har sett till att vi har ett fungerande samhälle. Det oacceptabelt att i Sverige idag ha 250 000 fattigpensionärer, och än mer oacceptabelt att två tredjedelar av dem är kvinnor.

Ojämställda förhållanden i arbetsliv och pension, och inte ens på hemmaplan kan kvinnor pusta ut. Metoo-rörelsen belyste kvinnors utsatta situation i alla branscher, men en av de farligaste platserna för kvinnor att vistas på är fortfarande det egna hemmet. 2018 misstänktes 7150 personer för misshandel mot en kvinna som de hade eller tidigare haft en relation med. Av de misstänkta personerna var 96 % män. 2018 var antalet dödade kvinnor i närstående relation, 22. Men detta är extremfall, tänker ni kanske. Tänk då på det här istället: Var femte kvinna i Sverige utsätts någon gång under sitt liv för våld i nära relationer.

Ja, vi har kommit långt. Och ja, Sverige är ett av världens jämställda länder. Men frågan är – hur jämställd är då den här världen som vi jämför oss med? För det är uppenbart att det både i familje- och arbetslivet är kön och klass som formar människors, och kanske särskilt kvinnors, handlingsutrymme. Ja, vi är mindre ojämställda idag. Men vi slutar inte kämpa förrän vi är jämställda!

Vi vill ha:
• 6-timmars arbetsdag för att kunna hinna leva och bevara våra kroppar friska
• Bra barnomsorg på obekväma tider för att när kvinnor och män ska lönearbeta på lika villkor spelar utformning och tillgänglighet av barnomsorg stor roll
• Anställningstrygghet för att kunna planera våra liv
• Lika föräldrarförsäkring för att ge våra barn chans att träffa bägge föräldrar och för att föräldrarna ska ha samma chans i arbetslivet
• Jämställda löner, för att för samma arbete ska ge samma lön och kvinnodominerande yrken ska få det värde de förtjänar
• Väl fungerande välfärd, och att satsa på välfärd är att satsa på jämställdhet. Varje nedskärning i välfärden är direkt slag mot kvinnor.

Det här är mina vänner värt att kämpa för!
Vi ger inte upp! Kampen fortsätter!
Jag önskar er en fantastisk 8:e mars. Och jag önskar oss alla en värld där jämställdhet råder: där kvinnor och män ska kunna leva på samma villkor. Och slutligen önskar jag oss alla en värld där jämlikhet råder, en värld där människor på flykt inte möts av murar och taggtråd, utan öppenhet och empati.

Svjetlana Saric

Tal vid manifestation på GA-torg den 7 mars 2020

Interpellation om den strukturella hemlösheten

Skrivet av ingridm den 5 mars, 2020. Postad i Hemlöshet.

För Vänsterpartiet är bostaden en social rättighet och en del av välfärden. Vi anser att bostaden är en viktig förutsättning för människors möjligheter till ett fullgott liv.

Samhällets ansvar också finns inskrivet i vår grundlag. I den står att det allmänna ska särskilt trygga rätten till arbete, bostad och utbildning samt verka för social omsorg och trygghet och för goda förutsättningar för hälsa.

1976 trädde en folkrättsligt bindande FN-konvention om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter i kraft i Sverige, som bland annat lyfter allas rätt till en lämplig bostad.

I Helsingborg är det socialförvaltningen som ansvarar för de som är hemlösa av sociala skäl, dvs på grund av missbruksproblematik och/eller psykisk ohälsa. För den alltmer ökande gruppen strukturellt hemlösa, dvs de som är hemlösa på grund av ekonomiska skäl och/eller bristen på bostäder med rimliga hyror, är det däremot Arbetsmarknadsförvaltningen som har ansvaret.

Vi har nu skrivit en interpellation om stödet till de strukturellt hemlösa till arbetsmarknadsnämndens ordförande Richard Lundberg, som förhoppningsvis kommer att debatteras på nästa kommunfullmäktige den 17 mars.

Läs interpellationen:

Det har skett en tydlig förändring i orsaken till hemlöshet under senare år. I dag ser vi att allt fler blir hemlösa av strukturella skäl, dvs på grund av fattigdom och bostadsbrist. Det visade också den hemlöshetskartläggning som gjordes i Helsingborg i fjol, då ca 30% av de akut hemlösa var det endast av strukturella skäl. Dessutom varnades i rapporten för ett stort mörkertal.

Detta som en följd av att det i Helsingborg, liksom i många andra städer, har blivit allt svårare för en låginkomsttagare att hitta en bostad. Hyresrätter med rimliga hyror är helt enkelt alltför få.

Regelverket kring rätten att få och/eller att få behålla en bostad ställer också till problem. Hyresvärdarna kräver en viss, oftast relativt hög, inkomst i förhållande till hyran. Har du betalningsanmärkningar eller skulder hos Kronofogden är det också ett nej, även om du skulle ha en inkomst som räcker till.

På en internationell hemlöshetskonferens i Helsingborg för ett tag sedan sa professor Marcus Knutagård att de som inte har några andra problem än just hemlöshet hamnar i ett moment 22. Socialtjänsten säger att de inte är någon bostadsförmedling. Problemet är att ingen annan heller är det.

Den som är eller kommer att bli hemlös av strukturella skäl förväntas ta ett eget ansvar, vare sig det finns barn med i bilden eller inte och även om det kan vara uppenbart att förutsättningarna att få en bostad är minimala.

I Helsingborg är det Arbetsmarknadsförvaltningen som har hand om de strukturellt hemlösa. Det egna ansvaret för att hitta en bostad poängteras i många sammanhang av förvaltningen och de träder in först in när läget blivit akut. Om det finns barn med i bilden placeras familjen i första hand på vandrarhem eller i villavagnar.

Helsingborgs stad har både bostadsrätter och jourlägenheter. Trots att outnyttjade lägenheter finns, är ändock den första placeringen för en barnfamilj ofta en villavagn eller ett vandrarhemsboende. Den ensamstående kan också bli hänvisad till vandrarhem.

Detta är självklart en mycket dyr lösning för den enskilde, som helt kan spoliera en redan knaper ekonomi. Likaså är placeringarna i villavagnar och på vandrarhem en dyrbar lösning för staden.

Staden har en handlingsplan för det bostadssociala programmet 2018-2019, som ska omsätta och fullfölja innehållet i Helsingborgs stads ”Mål och strategier i arbetet mot bostadslöshet” från år 2012. Planen 2018-19 är dock framförallt ett strategiskt verktyg i arbetet med den sociala hemlösheten, i mycket mindre utsträckning den strukturella hemlösheten.

Vänsterpartiet vill därför ställa följande frågor till arbetsmarknadsförvaltningen ordförande

Anser du att lösningen att i första hand erbjuda villavagnar eller vandrarhemsboende är optimal?
Anser du att det finns anledning revidera principen att en barnfamilj först erbjuds villavagn/vandrarhem, därefter eventuellt en jourlägenhet och sedan eventuellt en annan lägenhet?
Anser du att det finns anledning att förändra rutinerna inom Arbetsmarknadsförvaltningen genom att exempelvis tidigare gå in i processen när någon riskerar att bli hemlös?
Kommer Arbetsmarknadsförvaltningen på annat sätt revidera sitt arbete vad gäller denna målgrupp?
Vilka för-/nackdelar uppstår om alla stadens lägenheter finns i ett gemensamt bostadsprogram?
Anser du att större tonvikt bör läggas på åtgärder för att motverka även den ökande strukturella hemlösheten i kommande handlingsplan för det bostadssociala programmet?

För Vänsterpartiets fullmäktigegrupp

Ingrid Mattiasson Saarinen

PS. Vänsterpartiet har också nyligen lämnat in en motion om att vi vill att staden ansluter sig till FN-initiativet The Shift. Initiativet syftar till att förändra synen på bostäder från att ha blivit en vara på marknadens villkor till att bli en social rättighet.

Läs motionen

https://helsingborg.vansterpartiet.se/2020/02/13/bostader-ar-en-del-av-valfarden/

Interpellation om de avvisade Helsingborgsförslagen

Skrivet av ingridm den 4 mars, 2020. Postad i Demokrati.

Bert Alfson har nyligen lämnat in två Helsingborgsförslag som blivit avvisade. Efter att ha läst förslagen och kikat på kriterierna ställer sig Vänsterpartiet undrande till avvisningen.

Vi har därför skrivit en interpellation om detta till kommunstyrelsens ordförande. Interpellationen kommer förhoppningsvis att behandlas på kommunfullmäktige den 17 mars.

Läs interpellationen till kommunstyrelsens ordförande Peter Danielsson:

Två Helsingborgsförslag, som lämnats in av Bert Alfson, har nyligen avvisats.

I kriterierna för Helsingborgsförslaget anges att det går att lämna ett Helsingborgsförslag inom verksamheter som är en del av Helsingborgs stads ansvarsområden. Vidare att det inte får vara en synpunkt, fråga eller felanmälan. Inte heller myndighetsutövning mot en enskild person eller gälla ett ärende där det pågår en rättstvist eller om någon annan har lämnat ett snarlikt förslag till kommunen under de senaste sex månaderna.

Förslaget får inte heller bryta mot svensk lag eller annan författning, vara diskriminerande eller på andra sätt olämpligt. Det får slutligen inte vara en fråga som ligger utanför kommunens ansvar, exempelvis inom ansvarsområdet för riksdagen, en statlig myndighet, Region Skåne eller en privat aktör, inte heller handla om kommunens interna organisation eller personalfrågor.

Vänsterpartiet vill att helsingborgarna ska känna att de får göra sina röster hörda och att de politiska partierna också lyssnar på dem, för att sedan avgöra om förslagen också är i linje med respektive partis mål och värderingar och därför antingen röstar bifall eller avslag till dem och/eller på något annat sätt tar till sig det som förts fram.

Detta är ju också bakgrunden till att Helsingborgsförslagen en gång infördes, att just vara en möjlighet för helsingborgarna att fritt kunna framföra tankar och förslag om hur staden kan förbättras, förutsatt att dessa inte helt uppenbart strider mot något/några av kriterierna.

Vänsterpartiets inställning är att staden ska vara ett föredöme när det gäller öppenhet och transparens och ständigt agera med detta i fokus. Finns det oklarheter, ska principen vara att hellre fria än fälla. Just nu känner många helsingborgare att det finns ett demokratiunderskott i Helsingborgs stads agerande. Desto större anledning då att se till att så många Helsingborgsförslag som möjligt publiceras, om de inte helt klart strider mot kriterierna.

Efter att ha tittat på kriterierna anser vi att båda de inlämnade förslagen borde kunna lyftas som Helsingborgsförslag, för att så småningom landa i politiska beslut.

Vänsterpartiet har därför följande frågor till kommunstyrelsens ordförande

Vad är din inställning till att förslagen avvisats?
Hur restriktivt anser du att regelverket ska tillämpas?
Anser du att det finns anledning att se över regelverket och förtydliga i vilka fall avslag kan ges?
Anser du att även de förslag som avslagits ska offentliggöras i någon form?
Anser du att möjligheten att överklaga ett beslut behöver ses över?
Anser du att det finns anledning att ompröva de nu aktuella avslagen?

För Vänsterpartiets fullmäktigegrupp

Ingrid Mattiasson Saarinen

Bättre stöd till personer med psykisk ohälsa!

Skrivet av ingridm den 28 februari, 2020. Postad i psykisk ohälsa.

”Jobb på sikt” var en verksamhet som mycket framgångsrikt jobbade med en forskningsbaserad metodik för att hjälpa personer med psykisk ohälsa att komma ut i arbetslivet.

Sista året, 2018, deltog 92 personer aktivt i projektet, 51 personer stod på kö och sedan starten 2011 hade ytterligare ca 100 personer deltagit.

Vänsterpartiet argumenterade här i kommunfullmäktige för att projektet ”Jobb på sikt” skulle permanentas, men förgäves.

Det underströks dock då från de styrande politikerna, att arbetet inte skulle prioriteras ned bara därför att Jobb på sikt upphörde.

Men vi har nu hört från personer som var med i Jobb på sikt att de upplevt att de överhuvudtaget inte fått något stöd sedan projektet upphörde, likaså har företrädare för målgruppen efterlyst en verksamhet som i likhet med ”Jobb på sikt” arbetade med att hjälpa personer med psykisk ohälsa att komma ut i arbetslivet.

Vänsterpartiet skrev därför en interpellation för att få veta hur det står till, vilken arbetslivsinriktad hjälp och vilka projekt har staden nu för den målgrupp som Jobb på sikt vände sig till.

I interpellationsdebatten i kommunfullmäktige i onsdags sa Ingrid Mattiasson Saarinen bland annat:

I interpellationssvaret nämns två verksamheter som endast vänder sig till dem som har försörjningsstöd, Arbetsmarknadsförvaltningens Guider och Plattform Arbetsmarknad.

Den grupp som ”Jobb på sikt” arbetade med kunde ha sjukersättning, aktivitetsersättning eller försörjningsstöd.

Det finns nu endast en verksamhet, ”Jag kan”, som vänder sig till hela målgruppen, dvs oberoende av vilken ersättningsform den enskilde har. Ersättningsformen reglerar dock av någon anledning vilket stöd som deltagaren får i projektet.

”Jag kan” är i motsats till ”Jobb på sikt” i första hand inriktat på studier, inte arbete.

Men tyvärr, i likhet med ”Jobb på sikt” är det ett projekt, inte en permanent verksamhet, dvs det kommer antagligen att upphöra när projekttiden tar slut i år.

Vänsterpartiet tycker att det är förödande att driva så viktiga verksamheter i projektform, personer med psykisk ohälsa är en grupp som behöver långsiktighet och kontinuitet.

Att komma tillbaka efter en långtidssjukskrivning på grund av psykisk ohälsa, är inte detsamma som att komma tillbaka efter ett benbrott. Det tar tid, det måste få ta tid, för den som varit hemmasittare länge.

Forskning visar att personer med psykiska funktionsnedsättningar i högre utsträckning än andra grupper med funktionsnedsättningar i Sverige både är arbetslösa och upplever ett stort utanförskap.

Personer med psykisk ohälsa är dessutom en växande grupp. Det är en grupp som behöver samhällets stöd.

Vänsterpartiet tycker att det är ytterst kortsiktigt, att inte satsa på att ha en kontinuerlig verksamhet för denna målgrupp och utifrån hela denna målgrupps behov.

En verksamhet som dessutom på sikt sparar pengar åt samhället, i och med att människor kan gå från ersättningar och försörjningsstöd till en inkomst. För att inte tala om den förhöjda självkänslan hos deltagarna.

Känslan av att ha ett arbete att gå till är något som alla människor borde få uppleva, sa en deltagare i projektet ”Jobb på sikt” som jag träffade för två år sedan.

Helsingborg har stolt antagit ett Livskvalitetsprogram. Genom att dra ner på verksamheter för personer med psykisk ohälsa, drar man också ner på livskvaliteten för en redan utsatt målgrupp.

Vi tycker att om Livskvalitetsprogrammet ska ha ett uns av trovärdighet borde Helsingborg ta ett ansvar för alla invånare med psykisk ohälsa, vare sig de har sjukersättning, aktivitetsersättning eller försörjningsstöd.

Inte som nu dels driva verksamheter i projektform och dels uppdelat på olika samarbeten, utan man borde ha en samordnad kontinuerlig verksamhet för alla personer med psykisk ohälsa.

Dessutom, samtidigt som stödet för dem som vill komma ut i arbetslivet minskat, har också en verksamhet som Hantverkshuset, som arbetar med hantverksutbildning och riktar sig till dem som ännu inte är redo för arbetslivet utan behöver en annan form av sysselsättning för att kunna växa som människor, fått minskade budgetanslag.

Flera andra verksamheter, som vände sig till denna målgrupp, har också under de senaste tolv åren försvunnit.

Många upplever därför i likhet med Vänsterpartiet att detta är en grupp helsingborgare som tyvärr prioriteras lågt av stadens styrande.

Debatt om de långtidsparkerade lastbilarna

Skrivet av ingridm den 28 februari, 2020. Postad i Arbetsrätt & arbetsvillkor.

Vi ser inte dem som tillverkar våra mobiler eller syr våra kläder under många gånger urusla förhållanden i ett låglöneland.

Men vi ser på Marknadsvägen och i Bruces skog en del av de lastbilschaufförer, som också under urusla förhållanden fraktar varorna till våra affärer och företag.

Hade vi inte haft företag i Helsingborg och på andra platser i Sverige, som vill ha billigast möjliga transporter utan hänsyn till under vilka villkor dessa utförs, så hade inte detta med de långtidsparkerade lastbilarna funnits och varit ett problem.

Vänsterpartiet tycker att den styrande alliansen vare sig gjort tillräckligt i dialog med stadens företag och/eller sett till att lagar och regler efterföljts, så vi skrev en interpellation till stadsbyggnadsnämndens ordförande Christian Orsing om detta.

I debatten i kommunfullmäktige i onsdags om interpellationen sa Ingrid Mattiasson Saarinen bland annat:

Situationen och problematiken kring de långtidsparkerade lastbilarna är ju inte heller inte ny, utan har pågått i flera år. Den har lyfts tidigare i både stadsbyggnadsnämnden och kommunalrådsberedningen.

I svaret skriver Christian Orsing bland annat att en viktig del är att adressera och ta dialogen med de företag som anlitar dessa lastbilar för transporter.

Att ha en dialog med företagen är ju också det som förts fram i dessa tidigare diskussioner, som något staden skulle göra. Men inget tycktes hända, de långtidsparkerade lastbilarna blev inte färre.

Vänsterpartiet tycker att staden borde drivit frågan än hårdare, man kunde ha utnyttjat sina kontakter och tagit dialogen inte bara med de logistikföretag som finns i staden, men också och kanske framförallt med köparna av transporter. Dessutom naturligtvis i ett samarbete med både Familjen Helsingborg och andra nätverk.

I Näringslivsprogrammet står det ju till och med kursiverat att Helsingborgs stad är känt för sin proaktivitet.

I remissversionen till stadens nya näringslivsprogram stod det också att staden strävar efter att motverka olagligt cabotage, dvs transport av gods inom ett lands gränser, utfört av ett företag som är registrerat utanför detta lands gränser.

Men detta hade av någon anledning strukits i den slutgiltiga versionen. Kanske därför att det är självklart att staden vill ha företag i Helsingborg, som följer lagar, kollektivavtal och andra regler. Så varför då endast peka ut olagligt cabotage?

Jo, kanske därför att även stora, utåt sett seriösa företag anlitar de mindre seriösa åkerierna för att få billigare leveranser.

Det är bland annat detta som Transport som facklig organisation tagit fasta på när de inlett en dialog med köparna av transporter, i stället för med åkerierna. Köparna har varumärken, som representerar ett avsevärt ekonomiskt värde medan åkerierna och transportförmedlarna är tämligen okänsliga.

I svaret står bland annat också att staden har begränsade verktyg för att lösa problemet, som i stor utsträckning är ett nationellt och ett europeiskt problem.

Naturligtvis handlar problematiken även om regelverk på riksplanet och på EU-nivå.

Men steg ett tycker vi i Vänsterpartiet, är att se till att de regler, som redan finns, också följs.

Utöver att ha en dialog med företagen och påtala den betydelse frågan har för både företagens och stadens varumärke, kunde staden också sett till att i likhet med i andra fall arbeta förvaltningsövergripande med polis och andra myndigheter för att slå till mot verksamheter som på ett eller annat sätt strider mot regler och lagar.

Den seriösa åkerinäringen är utsatt för omfattande konkurrens, där förare från låglöneländer utnyttjas hänsynslöst.

Genom att inte agera, låter vi det fortsätta.

Det finns sedan 2018 ett utökat beställaransvar för den som yrkesmässigt anlitar en transportör, det finns ju både lokala föreskrifter plus delar av brottsbalken, miljöbalken och ordningslagen och dessutom Trafiklagstiftningen, som bland annat förbjuder veckovila i hytt.

I budgetförhandlingar med regeringen fick Vänsterpartiet år 2016 igenom en satsning att Polismyndigheten skulle få 25 miljoner kronor extra per år under 2017-2020 till Polismyndigheten just för att motverka illegal cabotageverksamhet.

Dessutom, det är inte bara en vinst för chaufförerna, för de fackliga organisationerna och de seriösa transportföretagen utan också för miljön, när inte oskäliga löner och arbetsvillkor bidrar till att priserna för lastbilstransporter hela tiden pressas nedåt.

Både därför att transporter på annat sätt än med lastbil, då lättare kan konkurrera med lastbilstransporter, men också så att mängden och längden på transporterna kanske minskar. Det kan inte vara försvarligt att en returvara från Sverige tar omvägen över Polen för att så hamna åter på ett lager i Sverige.

Men något svar gavs inte i debatten på om dialogen mellan stadens ledning och företagen skulle intensifieras eller att ett uppdrag skulle ges till näringslivsenheten om att verka för att i Helsingborg vill vi endast ha företag, som erbjuder sina anställda drägliga och kollektivantalsenliga löner och villkor. Endast att i sak håller Christian Orsing med om att det är ett problem.

Det är inte utan att vi är benägna att tro att alliansföreträdarna kanske inte vill stöta sig med stadens företag. Helsingborg vill vara ett logistikcentrum. Vänsterpartiet har inte något emot det, utan det vi inte kan acceptera är de oskäliga villkoren för en del av dem som jobbar i denna bransch.

Det finns ett stort behov i Helsingborg av ett Brukarstödscentrum!

Skrivet av ingridm den 28 februari, 2020. Postad i delaktighet, full delaktighet.

Vi argumenterade tyvärr förgäves på kommunfullmäktige i onsdags för vår motion om att utreda hur ett nytt Brukarstödscentrum bäst skulle kunna organiseras.

S & Mp stödde vårt förslag, men M, L, KD, C & SD röstade nej.

När det är den årliga Tillgänglighetsmarschen går inte minst Liberalerna mangrannt i täten med sina ljusblå ballonger och jackor, när det är valår är det stor uppslutning även från övriga allianspartier.

Men när det verkligen gäller, då verkar gruppen personer med funktionsvariationer inte vara så högt prioriterade i alliansens Helsingborg.

Trots att det Kommunala rådet för funktionshinderfrågor skriver att det finns ett stort behov i Helsingborg av en verksamhet som Brukarstödscentrum.

Om principen om full delaktighet i samhällslivet ska gälla, anser Vänsterpartiet att det borde vara självklart att den grupp som Brukarstödscentrum vänder sig till, också ska få det stöd från samhället som de behöver.

Här en del av Ingrid Mattiasson Saarinens inlägg i debatten:

Vi fick tidigare en återremiss på vår motion, eftersom endast Vård- och omsorgsnämnden, men inte det kommunala Funktionshinderrådet, fått lämna sin syn på om de anser att ett Brukarstödscentrum behövs eller inte.

Nu har Funktionshinderrådets remissvar kommit, i det står det att Funktionshinderrådet ställer sig positiva till att utreda en uppstart av ett Brukarstödscentrum och dessutom, att de ser ett stort behov av detsamma.

De skriver också att tjänsten som rådgivare i funktionshinderfrågor är en befattning som vare sig kan ersätta eller likställas med ett Brukarstödscentrum.

Vilket också är de signaler som Vänsterpartiet tidigare fått och som var det som föranledde oss att skriva motionen.

Vänsterpartiet anser att Funktionshinderrådets remissvar borde väga tungt i detta fall.

När Brukarstödscentrum las ner år 2009, så var argumentet att det inte var ekonomiskt försvarbart att behålla denna verksamhet.

Detta handlar om prioriteringar i stadens budget.

Det alliansstyrda Helsingborg är duktiga på att ge stöd och underlätta för kreativa entreprenörer, inget fel i det om inte andra grupper i staden som behöver samhällets stöd, samtidigt halkar efter.

Brukarstödcentrum var en omtyckt och viktig kanal för människor med olika former av funktionsnedsättning. Femklöverns, dvs alliansens + SPI’s, beslut att lägga ner verksamheten år 2009 var en stor besvikelse för både många brukare och deras anhöriga.

Handikappolitik handlar om allas rätt till full delaktighet. Jämlikhet är grunden för FN:s standardregler på vilka den nationella handlingsplanen för handikappolitiken baserades.

Principen full delaktighet i den svenska lagstiftningen baseras på tre FN-konventioner, den senaste av dessa är Konventionen om funktionshindrades rättigheter som undertecknades av Sverige i mars 2007.

För människor med funktionshinder betyder detta att samhället måste erbjuda sådana tjänster som gör att de kan utöva sina rättigheter.

Om principen om full delaktighet i samhällslivet ska gälla, anser Vänsterpartiet att det borde vara självklart att den grupp som Brukarstödscentrum vände sig till, också ska få det stöd från samhället som de behöver.

I motionssvaret hänvisas bland annat till att handläggaren för insatser enligt LSS har skyldighet att bistå den enskilde med att överklaga ett beslut.

Att bistå betyder enligt de organisationer vi varit i kontakt med, varken att bistå med att göra en juridisk bedömning eller på att formulera själva överklagan. Handläggaren skriver helt enkelt bara vad en person säger. Den enskilde får varken hjälp med att göra den juridiska bedömningen eller med att formulera överklagan.

Likaså hänvisas till rådgivaren för personer med funktionsnedsättning. Men som Funktionshinderrådet skriver, denna rådgivare kan göra är en helt annan sak än det ett Brukarstödscentrum kan ge hjälp med.

Funktionshinderrådet ser ett stort behov av ett Brukarstödscentrum. Vi anser att detta borde tas på allvar.

En stad som vill följa lagens intentioner om att personer med funktionshinder ska ges förutsättningar till full delaktighet i samhället och möjligheter att utöva sina medborgerliga rättigheter, måste också ge dessa personer det stöd som behövs för att detta ska uppnås. Annars bryter staden mot lagen.

Därför anser Vänsterpartiet att det är självklart att bifalla motionen om att utreda hur ett Brukarstödscentrum bäst skulle kunna organiseras och den årliga kostnaden för detta.