Idag hade kommunfullmäktige den årliga budgetdebatten. Jenny Björklund Hansson, kommunalråd för Vänsterpartiet Helsingborg höll ett inledningsanförande.
Inledningsanförande om Vänsterpartiets budget för Helsingborg 2025:
Sen förra årets budget har jag känt mig ledsen och oroad över ett Helsingborg där barnen fått betala så mycket för att vuxna ska bygga vackra städer, känna sig trygga på krogen, vara innovatörer och duktiga ekonomer som sparar i ladorna oavsett hur hårt högervindarna blåser, politiker som spär på misstänksamhet mellan människor och nedmonterar vår välfärd. För när vuxna sparar på barns utbildning, fritid och kultur är det bara de barn som har vuxna som kan kompensera för nedskärningarna, som klarar sig igenom de sämre tiderna. Vuxna som kan läsa läxor, skjutsa till en idrott, betala för dyr kulturskola eller köpa ett busskort för att kunna ta sig till de områden där det finns mer fritidsaktiviteter. Som när ungdomarna från Adolfsberg uppmuntrades att gå till Idrottens hus när deras fritidsgård stängdes.
Barnen i Helsingborg har de senaste åren sen pandemin fått betala ett hårt pris för den styrande minoriteten och Sverigedemokraternas budgetar. Det är såklart bra med vackra byggnader (helst funktionella också) och krogsamordnare som ju bidrar till att bekämpa narkotikan. Men inte om man samtidigt låter barnen betala priset. Vänsterpartiet har därför lagt en budget för barnen.
120 miljoner kronor sparas in på skolan under 2023 och 2024 och fackförbunden beskriver att nu går det inte att spara mer, nu bryter de redan mot skollagen varje dag. Det är bra att samma stenhårda besparingar inte fortsätter, men märk väl, utgångsläget beskrivs av de som arbetar i skolan som en vardag där man bryter mot lagstiftningen. Vissa skulle kalla det kriminellt att bryta mot lagar, men i skolan är det vardag för skollagen har inte samma status eller straffpåföljd som andra lagar.m Det handlar om barnens och skolpersonalens vardag. Den vardag som ska rusta barnen inför framtiden, de barn som ska axla ansvaret i våra bristyrken. Och i denna vardag riskerar nu lärare att sägas upp. Även om läraren får en ny anställning, kanske på en annan kommunal skola till och med, så ändras grupperna om, trygga relationer ska byggas om från början och en ny skolkultur ska lära kännas. Vi vill ge skolan stabilitet och arbetsro.
I söndags när jag pausade mellan skrivandet av inledningsanförande, titta jag på serie där en av rollfigurerna sa “Det känns som vi har bytt en pandemi mot en annan” och syftade då på våldet i en amerikansk kontext som den andra pandemin. I Sverige är det ännu inte lika illa som i USA, men det är också det som gör att vi fortfarande har en chans att investera i en annan framtid, att sluta underfinansiera välfärden och istället skapa ett samhälle där klassklyftor, segregationen och våld minskar. Det är bra att socialnämnden får mer resurser, det har vi skrikit efter år efter år när den sociala omsorgen inte fått tillräckligt. Samtidigt har vi också sett vad den långa underfinansieringen gjort med verksamheten, med en hög personalomsättning och löner som släpat efter. Vi ser också att det behövs resurser för att även kunna möta de allra yngsta barnen 6-11 åringar, tidigt. Redan i förskolan säger lärarna att de kan se vilka barn som skulle behövt extra stöd tidigt.
De hoppfulla är att det blåser rödgröna vindar i Sverige och i Helsingborg. Precis som på valnatten i september när de styrande valde att stödja sig på Sd för att behålla makten, var det Vänsterpartiet som ökade, liksom igår i EU-valet. Kanske är Helsingborgarna trötta på att högern sätter folk mot folk, för det hjälper ingen framåt? Kanske vill helsingborgarna ha en riktig välfärdspolitik där lärarna inte behöver demonstrera, där föräldrar inte måste kämpa för stöd i skolan för sina barn och rätten till personlig assistans. Där vuxna får stöd att må bra och ta sig ut i arbetslivet. För samtidigt som enskilda helsingborgare som lever på marginalen genom bidrag, ska granskas, så öppnade högern dörren till riskkapitalisterna och erbjöd dem den svenska välfärden. Nu har skolan blivit en marknad med kunskaper om hur du kan byta dig fram i kön, istället för en jakt på kunskap som ger dig en utbildning. Vi tycker att det är dags att sätta stopp för privatiseringarna och nedskärningarna av välfärden och ge vanligt folk andrum och hopp inför framtiden.
När styret och Sd i sin budget skriver att “att det är viktigt att fler Helsingborgare arbetar och betalar skatt.” så har vi år efter år haft förslag som riktar sig till de som står längst ifrån arbetsmarknaden. När styret och Sd konstaterar att “Helsingborg dessvärre har en alltför hög arbetslöshet” så är det ju ni som är ytterst ansvariga för det. När jag lyssnade på genomgången från arbetsmarknadsnämnden så var det som en flashback, alltså inte internetforumet, utan som en blick tillbaka från en tid när jag nyligen tagit examen som studie- och yrkesvägledare och fått arbete på arbetsförmedlingen i en insats för de längst ifrån arbetsmarknaden. I tre år hade jag läst om hur människor skulle komma ut i arbete, om vad som behövs för att människor ska klara ett arbete och stanna i det och så kom jag till en verksamhet som i slutändan räknade “pinnar” där varje människa som var i sysselsättning i tre månader var en pinne. Istället för att jobba långsiktigt utifrån människors behov jobbade vi efter pinnar. All forskning pekar på att det krävs stora insatser för att nå de längst bort från arbetsmarknaden som har stora stödbehov. Både i form av utbildning, men också i hur man möter och coachar människor på vägen. Vi i Vänsterpartiet fortsätter att tjata om dessa insatser i vår budget, för vi tycker att för varje år som går så visar tiden att det behövs.
Det går att skapa förändring genom politiska prioriteringar i budgeten. Vi ser det runt om i kommuner där Vänsterpartiet är med och styr. Skolan får mer resurser, studieförbund och kulturen börjar byggas upp igen, barnen får sommarlovsbiljetter för att kunna ta sig till stranden med kollektivtrafik eller besöka fritidsaktiviteter på ett hållbart sätt som är framtidens resande. Det går att göra skillnad och bygga upp välfärden igen, men det handlar om politisk vilja. Vänsterpartiet kommer alltid att vilja fortsätta välfärdsbygget, för vi är övertygade om att det är enda vägen framåt.
