Var för sig har M, SD och Mp lagt fram förslag om att Helsingborg ska ansöka om att bli europeisk kulturhuvudstad.

Men ett fungerande kulturliv kräver först och främst kontinuitet, inte enstaka jippon.

Ett fungerande kulturliv i en stad kräver att det finns en förståelse hos de styrande för värdet av kultur för ett samhälle.

Avsaknad av satsningar på kulturområdet och besparingsbeting på besparingsbeting har lett till ett läge där t ex biblioteken går på knäna, kulturskolan bara har plats för ett fåtal, det fria kulturlivet tvingas leva på minimal sparlåga och anslaget till utställningsverksamheten på Dunkers kraftigt reducerats sedan starten.

För att inte tala om den ödesdigra utredningen ett konsultföretag gjorde för något år sedan, som bl a har lett till att det i dag inte verkar speciellt prioriterat att Stadsteatern och Konserthuset ska ha egna konstnärliga ledare.  En utredning, som flera kallade för ett dokument fullt av snömos och som hade sin grund i att en sammanslagning inte hade funnit formerna. En sammanslagning som egentligen hade sin grund i ett besparingsbeting.

Helsingborg spenderar i särklass minst på fristående kultur bland de större skånska kommunerna: 11 miljoner kronor år 2015. Och av dessa 11 går drygt 6 miljoner till studieförbunden. Malmö kommun ger 69 miljoner kronor till den fria kulturen och Lund ger 39 miljoner. Ännu tydligare blir det om summorna slås ut per invånare. I Lund blir det 336 kronor per person, i Malmö 219 kronor och i Helsingborg 81 kronor.

Biblioteken i Helsingborg har en mediekostnad per invånare på 33 kronor jämfört med övriga Skåne 43 kronor och i hela Sverige 44 kronor. Personalen sliter, media och teknik  halkar efter. Med de blågrönas budgetförslag för 2016 är det fara värt att öppettiderna ytterligare kommer att minska och att något eller några områdesbibliotek behöver läggas ned.

För att citera Micco Grönholm, stadens kommunikationschef, som nyligen på tal om skönmålning sa att ”En kommun kan inte ljuga – det vore idiotiskt”.  Fakta pekar på att vi har ett haltande kulturliv och att vi har ett blågrönt styre som inte nämnvärt verkar prioritera kultur. Att i detta läge föra fram ett förslag om att Helsingborg ska ansöka om att bli kulturhuvudstad verkar smått befängt. Notan för Umeå, som var kulturhuvudstad 2014, hamnade på drygt 100 miljoner kronor.

Vänsterpartiet Helsingborg är starkt kritisk till förslaget.  Dels därför att vi anser det långt viktigare att bygga upp en kontinuerlig kulturverksamhet, dels därför att staden också har många andra utmaningar som kräver resurser.

Ingrid Mattiasson Saarinen

Claudia Velásquez

Vi är glada över att Daniel Riazat besöker Helsingborg på måndag den 23/2 mellan kl. 10.00-12.30. Daniel kommer att träffa SFI elever på Komvux kärnan samt Invasams föreningsrepresentanter.

Tisdagen 22 juli kl 17.00 vid Terasstrapporna nedanför Kärnan, Helsingborg. 

Vänsterpartiet håller tillsammans med Socialdemokraterna, Ung Vänster och SSU en minnesstund för offren på Utöya med olika tal. Denna dag är jätteviktig att uppmärksamma i kampen mot rasism och främlingsfientlighet. Speciellt nu när dessa mörkerkrafter sprider sig över Europa som en farsot.

Vi ser än en gång hur Palestinas befolkning utsätts för kollektiv bestraffning och hur Israel bryter mot internationell rätt utan påföljd. En civilbefolkning på 1,8 miljoner palestinier i Gaza är instängda på en yta som är 41 km lång och mellan 6 och 12 km bred. Innan markoffensiven inleddes i torsdags kväll hade Israels militäroperation hittills krävt minst 231 palestinska dödsoffer, av dessa är nästan 80 procent civila enligt FN-organet Ocha.

Vänsterpartiet fördömer Israels agerande och anser att det strider mot folkrätten och att folkrättsbrott måste få konsekvenser.

Det är inte förenligt med internationell rätt att ockupera ett område, för att sedan bomba dess civilbefolkning. Det som händer i Gaza är inte en intern israelisk angelägenhet, det är en fråga för världens regeringar och folk.

Israels ockupation av Palestina har skapat en av världens mest segdragna konflikter. Redan genom processen som ledde till att staten Israel utropades 1948 skapades grogrunden för dagens konflikt genom att hundratusentals palestinier fördrevs från sina hem. Sedan sexdagarskriget 1967 har Israel ockuperat Gazaremsan, Västbanken och östra Jerusalem i strid mot folkrätten. Situationen för den palestinska befolkningen blir allt svårare.

För det handlar inte bara om Gaza, det handlar om de villkor som hela det palestinska folket tvingas leva under, i Gaza såväl som på Västbanken och i Östra Jerusalem. Och också alla de som fortfarande lever i förskingringen, i flyktingläger runtom i Mellanöstern.

Den israeliska regeringens illegala bosättningspolitik fortsätter och i rättsligt avseende kringgärdas palestiniernas liv av bestämmelser som påminner om de sydafrikanska passlagarna, med systematiska trakasserier och förnedrande behandling.

Det finns runt 750 000 bosättare på Västbanken. Alla bosättningar är olagliga enligt internationell lag. Det är inte tillåtet för en ockupationsmakt att flytta sin befolkning till ockuperad mark. Bosättningarna växer dag för dag.

Bosättarna går runt med vapen och hotar och misshandlar palestinier, bränner deras olivodlingar, förgiftar deras boskap och stjäl deras mark. Det kan de göra, för att omvärlden tillåter det. Palestiniernas tillgång till vatten är mycket begränsad, medan bosättarna har obegränsad tillgång. Palestinska hus, skolor och t o m moskéer demoleras för att bosättningarna ska kunna växa. Och bosättarna skyddas av israeliska soldater, som i sin tur också trakasserar palestinierna. Det är en absurd situation och helt oförståeligt att det kan få fortgå.

Det finns ingen som helst rättssäkerhet för palestinier under ockupationen. Skilda lagar för skilda grupper av invånare är definitionen på apartheid. Israel är en apartheidstat. Och många palestinier känner en enorm besvikelse över att omvärlden inte tycks bry sig.

Den som vågar kritisera ockupationspolitiken stämplas ofta som antisemit, i såväl Israel som i Sverige, varje motståndshandling uppfattas som ett hot. Men det är inte en konflikt mellan judar och muslimer, utan mellan en ockuperande stat och ett ockuperat folk.

Det finns tillfällen när omvärlden står maktlös inför brott mot mänskliga rättigheter. När sanktioner inte ger effekt. När det gäller Israel har omvärlden en makt som inte utnyttjas. När det gäller andra staters förbrytelser har olika former av sanktioner införts för att dessa stater ska förändra sin politik. Så var det när det gällde till exempel Sydafrika.

Vänsterpartiet anser att Sverige skulle kunna spela en betydligt större roll i Mellanöstern som en tydlig och konsekvent röst för folkrätten och de mänskliga rättigheterna. Sverige kan agera inom EU och inom FN för att åtgärder ska vidtas mot folkrättsbrotten och mot de illegala bosättningarna genom exempelvis ekonomiska sanktioner. Världssamfundet måste agera kraftfullt genom att sluta belöna Israel och i stället låta den israeliska regeringen stå till svars för sina folkrättsbrott.

De senaste årens ockupationspolitik och de kraftigt utökade bosättningarna har gjort att fler och fler, både palestinier och israeler, övergett tvåstatslösningen som ett sätt att uppnå varaktig fred och i stället förordar ett alternativ som innebär en enstatslösning. Det är dags att detta också förs upp på agendan i väst. För det är meningslöst att bara prata om fred, utan att tala om rättvisa.

Utan rättvisa är ingen fred möjlig.

Mounir Mansour

Ingrid Mattiasson Saarinen

Vänsterpartiet Helsingborg