Det kan tyckas som ett I-landsproblem för vissa, när en servering vid Terassen inte behöver se till att alla människor har samma möjlighet att besöka den. Inget är mer fel än så, för alla typer av inskränkningar i människors vardag och frihet att leva ett aktivt liv, är en form av diskriminering. Jag har själv vuxit upp som man sa då; med handikappade föräldrar. Min mor och far var och är båda halvt förlamade, sedan de fick polio som barn. De kämpade på och klarade att arbeta, köra bil med handreglage och leva ett aktivt liv i övrigt, trots att de var tvungna att förflytta sig med rullstol och käppar, och utföra vardagssysslor med begränsad rörelseförmåga och ständig värk i sina kroppar. Vi som är ”fysiskt friska” kan nog aldrig fullt ut förstå vad detta innebär.

När jag nu läser om att en servering får dispens från lagen om tillgänglighet blir jag arg. Varför ska människor som redan har det mycket kämpigare än många av oss andra att leva ett aktivt liv, straffas dubbelt? Varför ska de inte ha samma frihet som alla vi andra? Ingen kan ge ett vettigt svar på de frågorna med hedern i behåll. Lagstiftningarna på dessa områden är oftast bara rådgivande och inte tvingande. Detta är i sig en statlig diskriminering av människor som är helt beroende av hjälp och stöd för att klara sitt dagliga liv. För några veckor sedan godtog regeringen dessutom en massa undantag i lagen om diskriminering. Det innebär att företag och institutioner än mer kan strunta i att verka för att vara tillgängliga, utan att staten griper in. Det är katastrofalt. Man slår alltså undan benen på massor av människor som redan har svårt att gå och stå. Lek med tanken att vi som är ”fysiskt friska” stängdes ute från serveringar, butiker etc. Vem skulle acceptera det? Människor med olika typer av funktionsnedsättningar ska givetvis ha samma möjligheter som alla andra till ett aktivt liv såväl på arbetsmarknaden som i samhället i övrigt.

Det behövs en politik med en människosyn som sätter individers behov i centrum. Vänsterpartiet har nyligen presenterat ett 13-punktsprogram där man bygger ut FunkA-utredningen från 2012, i vilken det görs olika satsningar på att skapa jobb för människor med särskilda behov. Bl a vill partiet höja delen med statligt stöd till jobb för dessa individer från 16700:-/ månad till 20.000:-/månad. Man vill också bl a förstärka stödet till arbetsgivare som tar emot personer med lönestöd, och se till att Arbetsförmedlingen har specialiserade handläggare med fördjupade kunskaper om funktionsnedsättningar. Alliansens politik visar även på detta område att den fria marknadsekonomin inte behöver ta hänsyn till oss individer och våra olika behov, utan i stället fortsätta att se oss alla som handelsvaror. Det behövs en rejäl kursändring, vi längtar efter en politik som utgår från våra behov, från en människosyn byggd på individers behov.

Vi är inte till salu. Därför väljer jag Vänsterpartiet.

Mats Fuchs

Medlem i Vänsterpartiet Helsingborg

Det palestinska folket har lidit länge nog!

Så avslutade jag ett tal den 29 november 1999, på den internationella solidaritetsdagen för det palestinska folket för snart femton år sedan. Jag hoppas att inte någon ska behövs säga samma sak om femton år. Men ännu är det inte så. Vi ser än en gång hur bomberna faller över Gazas befolkning.

Vi ser än en gång hur Palestinas befolkning utsätts för kollektiv bestraffning och hur Israel bryter mot internationell rätt utan påföljd. Israel beskjuter ett av världens mest tätt befolkade områden. En civilbefolkning på 1,8 miljoner palestinier i Gaza är prisgivna åt ett maktspel utan möjlighet att påverka sin egen situation. De dödade under de senaste dagarnas attacker mot Gaza uppgår nu till 125, flertalet av dessa är civila, många är barn, och de skadade är minst 700. Vänsterpartiet fördömer Israels agerande och anser att det strider mot folkrätten och att folkrättsbrott måste få konsekvenser. Det är inte förenligt med internationell rätt att ockupera ett område, för att sedan bomba dess civilbefolkning.

Det som händer i Gaza är inte en intern israelisk angelägenhet, det är en fråga för världens regeringar och folk. Israels ockupation av Palestina har skapat en av världens mest segdragna konflikter. Redan genom processen som ledde till att staten Israel utropades 1948 skapades grogrunden för dagens konflikt genom att hundratusentals palestinier fördrevs från sina hem. Sedan sexdagarskriget 1967 har Israel ockuperat delar av Gazaremsan, Västbanken och östra Jerusalem i strid med folkrätten. Situationen för den palestinska befolkningen blir allt svårare. För det handlar inte bara om Gaza, det handlar om de villkor som hela det palestinska folket tvingas leva under, i Gaza såväl som på Västbanken och i Östra Jerusalem. Och också alla de som fortfarande lever i förskingringen, i flyktingläger runtom i Mellanöstern.

Den israeliska regeringens illegala bosättningspolitik fortsätter. I rättsligt avseende kringgärdas palestiniernas liv av bestämmelser som påminner om de sydafrikanska passlagarna, med systematiska trakasserier och förnedrande behandling. Det finns runt 750 000 bosättare på Västbanken. Alla bosättningar är olagliga enligt internationell lag. Det är inte tillåtet för en ockupationsmakt att flytta sin befolkning till ockuperad mark. Ändå växer bosättningarna dag för dag. Ändå kan bosättarna gå runt med vapen och hota och misshandla palestinier, bränna deras olivodlingar, förgifta deras boskap och stjäla deras mark. Det kan de göra, för att omvärlden tillåter det.

För två år sedan besökte jag Västbanken. På vägen mellan Jerusalem och Nablus behöver man inte åka många meter innan det dyker upp en israelisk bosättning. Vart man än vänder huvudet så poppar de upp. I Hebron har bosättare tagit över stadskärnan och det är också där några av de mest militanta och våldsamma bosättarna slagit sig ner.

En av huvudgatorna är sedan 1994 helt avstängd för palestinier. Affärerna där har fått stänga och de allra flesta palestinier har tvingats lämna sina hem. Palestinier som bor kvar i området måste klättra över tak för att nå sina hus och varje dag trakasseras de och riskerar att utsättas för våld av både israeliska soldater och bosättare. Palestinska barn på väg till skolan utsätts för stenkastning. 600 bosättare skyddas av 2 000 soldater. Det är en absurd situation och helt ofattbart att det kan få fortgå. Det finns ingen som helst rättssäkerhet för palestinier under ockupationen. Skilda lagar för skilda grupper av invånare är definitionen på apartheid. Israel är en apartheid-stat. Och många palestinier känner en enorm besvikelse över att omvärlden inte tycks bry sig.

Det enda sättet den belägrade Gazaremsan kan påminna om sin existens är genom att avfyra raketer och Västbanken hamnar bara på dagordningen när israeliskt blod spills. Det finns tillfällen när omvärlden står maktlös inför brott mot mänskliga rättigheter. När sanktioner inte ger effekt.

När det gäller Israel har omvärlden en makt som inte utnyttjas. När det gäller andra staters förbrytelser har olika former av sanktioner vidtagits för att dessa stater ska förändra sin politik. Så var det till exempel när det gällde Sydafrika. Men Israel behandlas som ett demokratiskt land och välkomnas i samarbeten och har förmånliga avtal inom många områden med till exempel EU. Israel är beroende av detta, krav och ekonomiska sanktioner skulle ha en verkningsfull effekt.

Sverige kan agera inom EU och inom FN för att åtgärder ska vidtas mot folkrättsbrotten och mot de illegala bosättningarna. Vänsterpartiet anser att Sverige skulle kunna spela en betydligt större roll i Mellanöstern som en tydlig och konsekvent röst för folkrätten och de mänskliga rättigheterna.

Vi demonstrerar här i dag för att visa vår solidaritet med det palestinska folket. Det är dags för Sverige att ha en utrikesminister som också vill agera för det palestinska folket och deras rättmätiga kamp för rättvisa och frihet.

Världssamfundet måste agera kraftfullt.

Det är dags att sluta belöna Israel och i stället låta den israeliska regeringen stå till svars för alla folkrättsbrott.

Utan rättvisa, ingen fred.