I dag den 8 mars är det den Internationella kvinnodagen, en dag att minnas både de segrar vi uppnått och de kamper som återstår.

För fortfarande år 2020 har vi ännu långt kvar, innan patriarkatets makt är krossad.

Fortfarande behöver vi kämpa för att kvinnor i alla länder ska få rätten att leva ett fritt liv. Ett liv med rätt till utbildning, rätt till att fatta egna beslut, rätt till att ha eget ansvar för sin ekonomi och rätten till att bestämma över sina kroppar.

Jag är feminist och socialist. För mig handlar allt i grunden om rättvisa och alla människors lika rättigheter.

I Sverige har jämställdheten hunnit en bit på väg, men än har vi inte komma ända fram.

Saker förändras inte heller automatiskt, utan först efter det att människor slutit sig samman och tagit kampen mot orättvisorna, så har en förändring kommit. Och vi kan se, att det ännu finns mer att kämpa för.

Det har inte heller här i Sverige varit självklart att kvinnor skulle få utbilda sig eller få rätten att arbeta med vad de vill. Vi har haft samma kamp här mot patriarkatet, som vi fortfarande  ser i många länder.  Även här gjorde männen starkt motstånd.

För 99 år sedan, år 1921, fick kvinnor för första gången rösta i Sverige. Motståndet hade varit stort, man oroade sig för att den kvinnliga naturen skulle ta skada av att bli politiskt medveten och undrade hur kvinnorna skulle kunna kombinera husmorssysslorna med politiken.

Ända fram till 1937 kunde en sjuksköterska inte fortsätta att jobba om hon gifte sig, och först 1939 fick en kvinnlig lärare samma rättighet. Motståndet inom kyrkan levde ännu längre, och först år 1960 fick vi i Sverige de första kvinnliga prästerna.

År 1974 sambeskattades fortfarande gifta kvinnor med sina män, då fanns ingen föräldraförsäkring, ingen fri abort och heller ingen sjukpenning för gifta kvinnor.

Vänsterpartiet har i alla tider drivit feministiska frågor, redan innan feminismen var ett etablerat begrepp inom politiken.

Vänsterpartiet har drivit en politik för barnbidrag, förskolor, jämställda löner, jämställd föräldraförsäkring, ersättning för vård av sjuka barn, aborträtt, kvinnojourer och samtyckeslagstiftning. Det är en politik både för kvinnors ekonomi och för kvinnors rätt att bestämma över sina kroppar.

Ja, vi har kommit en bit på väg i Sverige. Men de patriarkala strukturerna liksom klasskillnaderna är kvar än i dag, om än mindre i Sverige än i många andra länder.

För två år sedan stod kvinnor i bredd världen över och sa ”Stopp, nog nu!”. Så också i Sverige. Otaliga vittnesmål kom om sexuella övergrepp och trakasserier, i bransch efter bransch.

Nära hundra år efter att kvinnor fick rösträtt blev det tydligt även här i Sverige hur långt kvar det är till jämställdhet. Men det blev också tydligt hur långt kvinnor kan nå, när de går tillsammans.

Me too ledde till att många fick upp ögonen på hur omfattande de sexuella trakasserierna var både på arbetsplatser, i hemmet och i skolan.

”Nog nu” blev parollen för Me too-rörelsen.

Det borde också bli parollen för mäns våld mot kvinnor och för alla former av hedersförtryck.

För dagligen misshandlas kvinnor i Sverige, både fysiskt, psykiskt och sexuellt, ibland så allvarligt att det leder till döden.

I genomsnitt dödas 13 kvinnor varje år av en nuvarande eller tidigare partner. Tusentals kvinnor och barn söker skydd på landets kvinnojourer varje år. Var femte vuxen kvinna i Sverige har någon gång i sitt liv utsatts för allvarligt sexuellt våld.

Inga tjejer i Sverige tillhör heller sin släkt eller sin familj. Det finns inget försvar för det. Man ska kunna bestämma över sitt eget liv. Hedersförtrycket visar att vi är långtifrån klara.

Det svenska samhället har också haft sina inslag av hederskultur. Vårt samhälle har redan lyckats pressa tillbaka de här normerna en gång.

Det var inte minst vänstern som kämpade mot det gamla samhällets föreställningar om kvinnor som släktens ägodel. Som stred för lika arvsrätt för alla barn, för rätt till abort, tillgång till preventivmedel och homosexuellas rättigheter – som utmanade de konservativas, patriarkatets, kontrollerande påbud.

Det var en uppgörelse med kontrollerande normer och föreställningar, men också en politik för ekonomisk jämlikhet, en politik som gjorde det möjligt för var och en att stå på egna ben.

Det är samma sak idag. Det här är inte någon fråga vid sidan om jämlikhetspolitiken.

Det måste till en jämlikhetspolitik som ser till att dessa barn och deras familjer möter moderna normer i skolan, som ser till att föräldrarna får jobb, får nya nätverk och också en tro på en framtid i det nya samhället.

Ja, Internationella kvinnodagen behöver uppmärksammas, både för att påminna om de segrar som vunnits men framförallt för den kamp som återstår.

Därför att denna dag är en dag, då vi tydligt också markerar att vi tar kampen för kvinnor i alla länder.

I går såg jag en utställning i Landskrona. Den handlade om 114 aktivister i olika länder världen över, som kämpar för människors och i många fall i synnerhet för kvinnors rättigheter.

Dessa 114 aktivister, vare sig de var bloggare, advokater, konstnärer eller något annat, hade en sak gemensam, kampen för allas rätt till ett människovärdigt liv, ett liv där du är ingens slav. ”We have a dream” var namnet på utställningen, som gjorde mig smärtsamt påmind om, hur lång kamp som ännu återstår. Intill dess ingen är någon annans slav.

Så samtidigt som vi idag minns de segrar vi uppnått, måste vi också tänka på de kamper som återstår till dess att alla kvinnor, alla människor, fått rätten till frihet!

Avslutningsvis vill jag läsa en strof ur en dikt av Forough Farrokhzad, en iransk kvinnlig poet som i sin poesi under 1950- och 1960-talen gjorde uppror mot de patriarkala strukturerna i Iran.

Likt mekaniska dockor kan man
se på världen med porslinsögon
och ligga år efter år i en sammetslåda
bland paljetter och tyll
med kroppen uppstoppad av halm

Nej, låt oss inte se på världen med porslinögon, låt oss inte ligga i en sammetslåda.

Utan i stället, se världen och ta kampen!

För allas frihet!

 

Tal av Ingrid Mattiasson Saarinen på Kulturpunkten Dalhems Centrum den 8 mars 2020,  en manifestation initierad av Iranska kvinnoföreningen i samarbete med flera kvinnoföreningar och Vänsterpartiet Helsingborg

 

Uppdaterades: 09 mar 2020