Solidaritet i välgång och i kris
Det är en märklig situation vi befinner oss i nu, under en pandemi som både sätter samhället och solidariteten på prov.
Runt om i landet pågår ett intensivt arbete för att rädda människors liv. Varken sjukvården eller äldreomsorgen var rustade för det läge som pandemin skapade. Liksom inte heller samhället i stort, skyddsnätet för enskilda var grovmaskigt och företagen hade inga buffertar.
Det vi kan se inom välfärden är resultatet av de senaste trettio årens nyliberala reformer, som demonterat såväl sjukvården som mycket annat inom välfärden. Skrämmande tydligt syns effekterna av att det varit viktigare att privatisera välfärden, än att skapa trygghet för människor. Därtill skattesänkningar, som främst gynnat en liten elit istället för en vård med sådana marginaler att den är redo för kriser.
Välfärden är allvarligt underfinansierad. Att allt måste effektiviseras är ett mantra som ständigt upprepas. Många politiker hävdar att det saknas reformutrymme för att åtgärda problemen. Men detta är helt enkelt en lögn.
Det är politiska beslut som lett till att välfärden urholkats och till att ojämlikheten ökat. Andra politiska beslut kan få oss att åter bli ett av världens mest jämlika länder. En massa beslut om skattesänkningar och reformer har lett till att välfärden fått allt mindre. Sverige behöver inte vara ett land för skattefrälset, de som har mest kan bidra mer.
Om vi hade haft samma skattekvot som 1991 så hade staten haft 290 miljarder mer i intäkter. Privatiseringarna har lett till att skattepengar plockas ut som vinstuttag ur välfärden. Jobbskatteavdragen ledde till en uppdelning i närande och tärande och till att löneökningen för de med lägst löner stannat upp. Staten lägger i dag mer på Rut än på bostadsbidrag och fattigpensionärernas antal ökar.
De som jobbar inom välfärden vet att det inte alls är lika självklart att det fungerar att effektivisera och därmed driva en verksamhet billigare, men behålla kvalitén. Priset för effektiviserings- och sparkraven betalar i stället välfärdens medarbetare, när verksamheterna får sluta ta in vikarier, låta lediga tjänster stå vakanta, eller anställa personal med lägre kompetens och lönekrav än planerat. Att det saknas vikarier drabbar i sin tur naturligtvis även barnen i skolan och de äldre i hemvården.
Trångboddhet och en otrygg arbetsmarknad gör att många människor inte har möjlighet att tillämpa social distansering eller låta bli att gå till jobbet även om de är snuviga, medan andra kan jobba hemifrån eller åka ut till lantstället. Detta är ojämlikhetens Sverige.
Vi behöver mer anställningstrygghet, inte mindre, och vi behöver utöka arbetsmiljöarbetet, antalet arbetsplatsolyckor ökar oroväckande. Ungefär en av fyra arbetare inom LO-kollektivet omfattas inte av anställningstryggheten i LAS. I dagens kris ser vi resultatet av nyliberalismens genomslag på arbetsmarknaden.
Lagen om allmän visstidsanställning år 2006 och uppluckringen av LAS har lett till en otryggare arbetsmarknad som förstärkts av de ytterst osäkra jobben inom gig-ekonomin. Om regeringen menar allvar med att stå upp för ett starkt samhälle vore ett steg i rätt riktning att man omgående skrotar den pågående utredning, som syftar till att än mer försämra lagen om anställningsskydd.
Vi behöver sätta stopp för planerna på marknadshyror. Trots att alla fakta visar att hyrorna chockhöjs med marknadshyror så har S, Mp, C och L i dagarna kommit överens om en utredning, som ska bereda väg för höjda hyror genom fri hyressättning på nybyggda hyresrätter.
För en del har bostaden blivit ett spekulationsobjekt, en vara som vilken annan på marknaden. Problemet för många andra är bristen på tillgängliga bostäder med boendekostnader som de har råd med. Samhällsansvaret för bostäder är inskrivet i grundlagen. Då borde samhället också se till att det byggs bostäder med hyror vanligt folk mäktar med, inte i första hand gå fastighetsägarna till mötes genom att ge dem möjlighet till än högre vinster.
Det är i den här typen av kriser som vår förmåga till solidaritet och medmänsklighet testas. Men när väl pandemin är över, vad har krisen lärt oss?
Kommer de som nu får dagliga applåder också kunna se att deras arbetsuppgifter uppvärderats i form av en högre lön, en bättre arbetsmiljö och fler kolleger? Kommer ett beredskapslager byggas upp och apoteken återregleras? Kommer tryggheten på jobbet att öka? Kommer vip-köerna inom sjukvården att försvinna? Kommer vi åter få en mer likvärdig skola? Kommer solidaritet att bli ett vägledande ord i kommunal, regional och statlig planering?
Det vore förfärligt om vi den dag krisen är över återvände till det läge som rådde före corona. Det vi nu sett är inte resultatet av någon naturlag, istället är det effekterna av en nyliberal politik. Det är politiska beslut som lett till det läge vi är i år 2020. Alltså kan andra politiska beslut ändra på detta.
För Vänsterpartiet är det självklart att en annan politik behövs. En politik som bygger ett både socialt, ekonomiskt och ekologiskt mer hållbart samhälle, ett samhälle med solidariteten i centrum i både välgång och kris.
Gruppledare Vänsterpartiet Helsingborg