Den svenska debatten om vårt medlemskap i EU har varit förvånansvärt tyst efter att britterna röstade för att lämna unionen. Om det beror på att vi är väldigt EU-positiva, eller att vi är för dåligt insatta i vad vårt medlemsskap kontra ett eventuellt utträde ur unionen innebär, är svårt att bedöma.

Det finns många infallsvinklar i denna fråga, och det finns också många bottnar – ekonomiskt och ideologiskt. Kritikerna mot Brexit lyfter att den brittiska kampanjen till stor del drevs av främlingsfientliga krafter och partier som vill bygga upp en ny stark nationalism. Detta får inte avskräcka saklig kritik mot EU. Folket motsätter sig maktkoncentrationen i EU samt bristen på transparens kring vad EU innebär för oss medborgare.

Det som är uppenbart är att EU inte tar hänsyn till redan utsatta grupper. Istället kräver EU en åtstramningspolitik som ökar sociala och ekonomiska skillnader. Det är inte konstigt att de nynationalistiska strömningarna har fått så stor genomslagskraft i Europa. Ojämlikheten och brist på framtidstro bäddar för enkla svartvita lösningar.

EU-förespråkarna vill lyfta upp EU som ett fredsprojekt, men när man nu inte tar ansvar för att hjälpa de individer som tvingas fly från krigszonen i Syrien faller dessa argument platt. Här har man helt lämnat över till de olika medlemsstaterna att hantera frågan på egen hand i stället för att ta ett övergripande solidariskt ansvar. Detta har bland annat inneburit att vissa länder har byggt inhumana flyktingläger samt stängt sina gränser – allt annat än en medmänsklig flyktingpolitik. Trots att det bara 10% av alla syriska flyktingar som kommer till Europa.

Lösningen enligt EU är att unionen ska betala 30 miljarder till Turkiet som inte ens är ett medlemsland, en skendemokrati där regimen förföljer och mördar samhällskritiker, för att ta emot flyktingar. Ett land som skjuter syriska barnfamiljer när de försöker fly från Syrien för att komma i säkerhet. Många flyktingar söker sig till Grekland, men grekerna får inga extra pengar av EU för detta trots att landet är en medlemsstat. Istället brandskattar EU grekerna via lån med höga räntor – när unionen till exempel hade kunnat avskriva en del av lånen som stöd till flyktinghjälpen.

Sverige betalar i år 31,8 miljarder till EU och får 12,7 miljarder tillbaka. Vi betalar de näst högsta medlemsavgifterna i Europa. Redan där borde vi börja fundera på varför vi är med i unionen. EU är en överstatlig skendemokratisk koloss som kostar enorma belopp av skattemedel. Dessutom har EU ingått en bankunion vilket innebär att kapitalkoncentrationen till bankerna blir allt kraftigare.

Europaparlamentet är starkt påverkat av storföretagens lobbyism, där de som har mycket pengar har en möjlighet att påverka folkvalda representanter. Något som direkt skadar ett demokratiskt system. Nu planeras ett handelsavtal, TTIP, mellan EU och USA. Det innebär bland annat att amerikanska multinationella företag kan åtala enskilda stater i Europa om deras marknadsandelar hotas här. Förhandlingarna har till största del varit hemligstämplade. Varför ska den amerikanska storkapitalismen reglera vår handel?

Vänsterpartiet har hela tiden varit kritiska till Sveriges medlemsskap i EU. Vi inser att det behövs internationellt samarbete i Europa och i världen kring frågor som fred, bistånd, miljö etcetera, men det kan byggas upp bättre av andra samarbetsorgan än ett skendemokratiskt EU-parlament som koncentrerar makt och ekonomi till sig självt.

Antingen måste vi få omförhandla medlemskapet i EU eller folkomrösta om Swexit!

Helsingborg 2016-07-17

Claudia Velásquez
ordförande i Vänsterpartiet Helsingborg och ledamot i arbetsmarknadsnämnden

Mats Fuchs
styrelseledamot i Vänsterpartiet Helsingborg och ersättare i socialnämnden

Birgitta Möller
ersättare i styrelsen för Vänsterpartiet Helsingborg

Uppdaterades: 17 jul 2016