Corbyns seger en del av en vänstervåg
Som förväntat stämde ledarsidan på Helsingborgs Dagblad 14 september in i samma klagokör som all annan borgerlig media världen runt efter brittiska Labours val av Jeremy Corbyn som ny partiledare. Allt annat av HD hade varit förvånande och ännu mer sensationellt än Corbyns seger.
Det sensationella är dock inte Corbyns stora seger i sig, utan att högern i Labourtoppen helt missade att stoppa den nominering som möjliggjorde hans kandidatur. I efterhand har partitoppen provat med olika knep och hänvisat till att Labour är utsatt för infiltration etc. Detta misslyckades, eftersom massrörelsen redan hunnit växa till sig. När sedan partimedlemmarna fick säga sitt i en medlemsomröstning, stod det snart klart att Corbyn skulle bli ny partiledare.
Orsaken är att vanliga människor vill ha en helt annan politik än samma eländiga nyliberalism som påtvingats folket de senaste decennierna och försatt miljoner människor i Europa och resten av världen i fattigdom, arbetslöshet, hemlöshet och nöd. Skälen till varför Corbyn har valts är den stora snedfördelningen av världens resurser, privatiseringshysterin, miljöförstörelsen och det brottsliga krig som påbörjades av Bush & Blair för tio år sedan, med en efterföljande flyktingkatastrof som vi ännu inte kan begripa omfattningen av och som förändrat demografin i Mellanöstern för en hel epok.
Corbyn har också öppnat upp för att ställa Blair inför krigsrätt. Parallellt med Bernie Sanders framgångar inför kommande presidentval USA, växer också där kravet att Bush ska ställas inför krigsrätt. Corbyn står för vanliga sunda mänskliga värderingar, tvärtemot den nyliberalism som varit förhärskande under senare år.
Precis som HD bekymmersamt återger är valet av Corbyn en del av den vänstervåg som sprider sig i Europa. Nyliberalismens förlorare, unga, arbetare och arbetslösa, har attraherats av Corbyn och hans socialistiska politik och därför strömmat in i Labour för att aktivera sig. Flera av de större fackförbunden stödjer Corbyn.
Sedan 1983 har Corbyn suttit i parlamentet på ett stabilt vänstermandat och konsekvent kämpat mot högerpolitik. Corbyn har under åren röstat emot Labour och partilinjen i parlamentet ungefär 500 gånger för att försvara arbetarklassens och vanliga människors intressen.
Eliten i samhället hatar honom och kommer att göra allt för att misskreditera honom. Mot sig har han mer än 200 parlamentsledamöter i det egna partiet som försiktigt kommer att stryka honom medhårs, för att vid rätt tillfälle försöka hugga honom i ryggen, påhejade av hela det gamla etablissemanget. Den brittiska pressen kommer att sprida illvilliga och kritiska artiklar och HD och annan nyliberal press världen runt kommer att följa efter. Det som är bekymmersamt för eliten är att Corbyns seger är ett kollektivt resultat av en växande massrörelse för en bättre värld.
Claudia Velásquez (v)
Ingrid Mattiasson Saarinen (v)
Jennie Fryksäter (v)
Jenny Björklund Hansson (v)
Michael Olsson (v)
Mounir Mansour (v)