Utan rättvisa, ingen fred

Vi ser än en gång hur Palestinas befolkning utsätts för kollektiv bestraffning och hur Israel bryter mot internationell rätt utan påföljd. En civilbefolkning på 1,8 miljoner palestinier i Gaza är instängda på en yta som är 41 km lång och mellan 6 och 12 km bred. Innan markoffensiven inleddes i torsdags kväll hade Israels militäroperation hittills krävt minst 231 palestinska dödsoffer, av dessa är nästan 80 procent civila enligt FN-organet Ocha.

Vänsterpartiet fördömer Israels agerande och anser att det strider mot folkrätten och att folkrättsbrott måste få konsekvenser.

Det är inte förenligt med internationell rätt att ockupera ett område, för att sedan bomba dess civilbefolkning. Det som händer i Gaza är inte en intern israelisk angelägenhet, det är en fråga för världens regeringar och folk.

Israels ockupation av Palestina har skapat en av världens mest segdragna konflikter. Redan genom processen som ledde till att staten Israel utropades 1948 skapades grogrunden för dagens konflikt genom att hundratusentals palestinier fördrevs från sina hem. Sedan sexdagarskriget 1967 har Israel ockuperat Gazaremsan, Västbanken och östra Jerusalem i strid mot folkrätten. Situationen för den palestinska befolkningen blir allt svårare.

För det handlar inte bara om Gaza, det handlar om de villkor som hela det palestinska folket tvingas leva under, i Gaza såväl som på Västbanken och i Östra Jerusalem. Och också alla de som fortfarande lever i förskingringen, i flyktingläger runtom i Mellanöstern.

Den israeliska regeringens illegala bosättningspolitik fortsätter och i rättsligt avseende kringgärdas palestiniernas liv av bestämmelser som påminner om de sydafrikanska passlagarna, med systematiska trakasserier och förnedrande behandling.

Det finns runt 750 000 bosättare på Västbanken. Alla bosättningar är olagliga enligt internationell lag. Det är inte tillåtet för en ockupationsmakt att flytta sin befolkning till ockuperad mark. Bosättningarna växer dag för dag.

Bosättarna går runt med vapen och hotar och misshandlar palestinier, bränner deras olivodlingar, förgiftar deras boskap och stjäl deras mark. Det kan de göra, för att omvärlden tillåter det. Palestiniernas tillgång till vatten är mycket begränsad, medan bosättarna har obegränsad tillgång. Palestinska hus, skolor och t o m moskéer demoleras för att bosättningarna ska kunna växa. Och bosättarna skyddas av israeliska soldater, som i sin tur också trakasserar palestinierna. Det är en absurd situation och helt oförståeligt att det kan få fortgå.

Det finns ingen som helst rättssäkerhet för palestinier under ockupationen. Skilda lagar för skilda grupper av invånare är definitionen på apartheid. Israel är en apartheidstat. Och många palestinier känner en enorm besvikelse över att omvärlden inte tycks bry sig.

Den som vågar kritisera ockupationspolitiken stämplas ofta som antisemit, i såväl Israel som i Sverige, varje motståndshandling uppfattas som ett hot. Men det är inte en konflikt mellan judar och muslimer, utan mellan en ockuperande stat och ett ockuperat folk.

Det finns tillfällen när omvärlden står maktlös inför brott mot mänskliga rättigheter. När sanktioner inte ger effekt. När det gäller Israel har omvärlden en makt som inte utnyttjas. När det gäller andra staters förbrytelser har olika former av sanktioner införts för att dessa stater ska förändra sin politik. Så var det när det gällde till exempel Sydafrika.

Vänsterpartiet anser att Sverige skulle kunna spela en betydligt större roll i Mellanöstern som en tydlig och konsekvent röst för folkrätten och de mänskliga rättigheterna. Sverige kan agera inom EU och inom FN för att åtgärder ska vidtas mot folkrättsbrotten och mot de illegala bosättningarna genom exempelvis ekonomiska sanktioner. Världssamfundet måste agera kraftfullt genom att sluta belöna Israel och i stället låta den israeliska regeringen stå till svars för sina folkrättsbrott.

De senaste årens ockupationspolitik och de kraftigt utökade bosättningarna har gjort att fler och fler, både palestinier och israeler, övergett tvåstatslösningen som ett sätt att uppnå varaktig fred och i stället förordar ett alternativ som innebär en enstatslösning. Det är dags att detta också förs upp på agendan i väst. För det är meningslöst att bara prata om fred, utan att tala om rättvisa.

Utan rättvisa är ingen fred möjlig.

Mounir Mansour

Ingrid Mattiasson Saarinen

Vänsterpartiet Helsingborg